Däckad

Svaret på en av mina andra frågor jag skrev om i ett tidigare inlägg kom rätt så snart efter att vi lämnat Farsund. Japp, jag blev sjösjuk. Väldigt mycket. Helt däckad kan man beskriva det som. Hela den första natten satt jag uppe på däck. Som tur var hade jag goda skeppskamrater som jag är väldigt tacksam för att de hämtade filtar, lånade ut sin jacka, gav mig varmt te, choklad, knäckebröd, gjorde smörgåsar, gav mig sjösjukepiller och ingefära samt kollade av hur det var med mig. Själv var jag inte riktigt medveten om vilka det var som gjorde det och någon kallade mig för Labolina där jag satt och huttrade i ett hörn. Men tack alla!


Enligt Skeppsboken som varje jungman får som mönstrar på Ostindiefararen finns ett citat av G Stenfelt från Svensk Nautiskt Lexikon med en beskrivning av vad sjösjuka är:

”Illamående som lär vara beroende antingen av blodbrist i hjärnan eller på någon retning i ryggmärgen. Den yppar sig emellertid sällan i vackert väder eller i medvind, såvida man ej är ombord på en ångare, där oset från maskinen kan vara tillräckligt för att framtvinga äckel hos innehavaren av ömtåliga luktnerver. Den yttrar sig i matleda och kräkningar och kan, om den fortfar under en längre tid, t.o.m. bliva livsfarlig. Kroppsarbete eller kroppsmotion i allmänhet eller, om man ej tål sådan, fullständig vila i fartygets långskeppsriktning och om möjligt midskepps samt tillgång till frisk luft brukar snart taga bukt med sjösjukan. Något specifikt medel mot den finnes ej, men en sup och biffstek (utan lök) har ibland en underbar verkan”

Efter första natten mådde jag bättre men sjösjukan satte i ända fram till tre och en halv timma innan vi nådde hamn i Halden. Då var jag på benen igen och tyckte det var tråkigt att resan redan skulle vara slut. Jag ville ju segla mer! De flesta som jag pratat med säger att många kan vara sjösjuka den första eller de första dagarna och att man sedan har vant sig att vara ombord. Det handlar förmodligen om att hjärnan inte riktigt vill vara med om att intrycken inte stämmer överens med vad man är van vid. En horisont ska inte luta. Till slut ger väl hjärnan upp och inser faktum att så är fallet. Men den har ganska kort minne så man får inte vänta för länge att gå till sjöss igen, för då får man återuppleva sjösjukan den första tiden ombord igen. Så det får väldigt snart igen bli en resa till sjöss!


/Camilla