Människorna - vad det egentligen handlar om

Jag tror inte riktigt man kan förstå hur det är att segla med en Ostindiefarare förrän man upplevt det själv. Det är verkligen fantastiskt och ett minne för livet, men det är inte alla stunder som man känner för att vara äppelkäck.

Vädret växlar och så fort du går på din vakt verkar regnmoln dyka upp från ingenstans. Dygnet vänds upp och ner men vem bryr sig till havs om det är måndag eller tisdag. Och så gungar det. Det gungar igen. Tamparna skär in i händerna och tjäran fastnar.

Jag drar på mig galonstället och tänker på människorna här istället. Sjuttio personer som alla har sina historier om varför de befinner sig ombord. Olika personligheter och allt från nybörjare till riktigt rutinerade sjömän. En egen liten värld och ett stort socialt experiment där alla måste ge järnet och ge av sig själva för att skeppet ska fungera och nå sitt mål. Det finns människor här som har koll på varenda spik, och hur och när skruven har tillverkats. Sen finns det dem som klättrar, nästan skuttar, helt obehindrat i den höga riggen. Unga tjejer som tar igen det de inte har i fysisk styrka med att vara riktigt vassa på att trimma segel. För att inte tala om våra mastskeppare som med beundransvärt tålamod väntar tills vi nykomlingar äntligen hittat rätt tamp att hala.

Jag beundrar alla er ombord och känner mig lyckligt lottad som får uppleva det här (även om min uppsyn inte alltid signalerar det vid frukostbordet).

/Cecilia


Foto: Adam Lithner